Kammarrätten i Göteborg har i ett avgörande avslagit en överprövningsansökan bland annat med hänvisning till att klagande leverantör inte styrkt sina påståenden om tekniska brister i annan leverantörs anbud med sakkunnigbevisning eller liknande. Domen förtydligar vilka krav som ställs på klagande leverantörers bevisning.
Fakta i målet
Det av Halmstad Kommun ägda bolaget Halmstad & Co AB (”Upphandlingsbolaget”) genomförde en upphandling av digitala infartsskyltar enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (”LOU”). I upphandlingens förfrågningsunderlag uppställdes ett antal tekniska krav på offererade produkter, bland annat avseende möjliga betraktningsvinklar vid en viss ljusstyrka.
Efter genomförd kvalificering återstod fyra anbudsgivare vars anbud utvärderades. Upphandlingsbolaget beslutade att företaget LEDtec International AB (”LEDtec”) skulle tilldelas kontraktet, då bolagets anbud hade lägst utvärderingspris.
Företaget TechnoVISION S.p.A (TechnoVISION), som rangordnats på fjärde plats i upphandlingen, ansökte om överprövning och gjorde gällande att de anbud som rangordnats före TechnoVISIONs var behäftat med skallkravsbrister och därför rätteligen skulle ha förkastats. Såvitt avsåg vinnaren LEDtecs anbud gjorde TechnoVISION gällande att bolaget gett in ogiltiga intyg avseende offererade produkter. Vidare gjorde TechnoVISION gällande att bolaget som rangordnats på andra plats, Atea Sverige AB (”Atea”), inte lämnat giltiga referenser i enlighet med kraven i förfrågningsunderlaget. Slutligen gjorde TechnoVISION gällande dels att trean Focus Electronic AB:s (”Focus”) anbud brast i uppfyllelse av kravet på angivande av referenser, dels att Focus offererade produkter inte uppfyllde det tekniska kravet på betraktningsvinklar vid en viss ljusstyrka.
Upphandlingsbolaget bestred bifall till TechnoVISIONs talan.
Domstolarnas bedömning
Förvaltningsrätten konstaterade att såväl LEDtecs som Ateas anbud brast i skallkravsuppfyllelse och att Upphandlingsbolaget därför skulle ha förkastat dem. Avseende Focus anbud fann domstolen att bristen avseende referenser läkts genom en tillåten rättelse av ett uppenbart fel. Någon brist förelåg enligt domstolen därför inte i detta avseende. Vad gällde frågan om betraktningsvinklar ansåg domstolen att Focus anbud visserligen innehöll en uppgift som avvek från förfrågningsunderlagets krav men att det inte framgick att uppgiften avsåg den i förfrågningsunderlaget angivna ljusstyrkan. Förvaltningsrätten avslog därför TechnoVISIONs överprövningsansökan.
TechnoVISION överklagade domen till kammarrätten och gjorde i huvudsak gällande samma grunder som i förvaltningsrätten. Upphandlingsbolaget bestred ändring. Även Focus, som kommunicerats i kammarrätten, bestred föga förvånande ändring av förvaltningsrättens dom och gjorde bland annat gällande att bolagets offererade produkter uppfyllde det ställda kravet på betraktningsvinklar.
Kammarrätten prövade inledningsvis frågan om brister i Focus anbud. Avseende det tekniska kravet på betraktningsvinklar uttalade kammarrätten att en klagande leverantör ”klart” måste visa att den upphandlande myndigheten har missbedömt ett anbud eller tagit ovidkommande hänsyn. Domstolen uttalade vidare att när det är fråga om påståenden som till sin natur är sådana att det inte går att bedöma tillförlitligheten i dem utan teknisk eller annan särskild sakkunskap är det leverantörens ansvar att genom sakkunnigbevisning eller på annat sätt styrka sina påståenden. Eftersom TechnoVISION inte åberopat någon sådan bevisning ansåg kammarrätten att det inte var visat att Focus anbud brast i skallkravsuppfyllelse. Kammarrätten ansåg att anbudet inte heller i övrigt var behäftat med några brister och avslog därför TechnoVISIONs talan.
Målet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen som i skrivande stund ännu inte har tagit ställning till frågan om prövningstillstånd (mål nr 2196-14).
Analys och konsekvens
I upphandlingar som rör tekniskt avancerade varor, tjänster eller byggentreprenader och där den upphandlande myndigheten ställer upp särskilda tekniska krav på upphandlingsföremålet, är det inte ovanligt att en klagande leverantör grundar en överprövningsansökan på att den vinnande leverantörens anbud brister i uppfyllelse av sådana tekniska krav. Som utgångspunkt gäller då att den klagande leverantören ska visa för domstolen att den vinnande leverantörens anbud är behäftat med brister. Enligt vår uppfattning är det en rimlig utgångspunkt att bevisbördan i de flesta fall placeras på klaganden. En situation där klagande leverantörer, utan att åberopa någon bevisning, genom ett påstående om tekniska brister i en annan anbudsgivares anbud kunde åstadkomma ett ingripande från domstolarna skulle enligt vår uppfattning leda till en ohållbar situation för upphandlarna. Det sagda innebär dock inte på något sätt att vi underskattar de svårigheter som leverantörer kan möta när det gäller att säkra bevisning. I vissa situationer kan det därför säkert vara mer ändamålsenligt att placera bevisbördan på den upphandlande myndigheten.
I detta fall placerar kammarrätten bevisbördan på leverantören. Domstolen går sedan vidare och uttalar att klaganden ”klart” ska visa att den upphandlande myndigheten har missbedömt ett anbud eller vidtagit ovidkommande hänsyn för att domstolen ska ingripa. Detta uttalande bör enligt vår uppfattning sannolikt förstås som att det avser beviskravets styrka snarare än bevisbördans placering. Domstolen uttalar även att när det rör sig om ”påståenden som till sin natur är sådana att det inte går att bedöma tillförlitligheten i dem utan teknisk eller annan särskild sakkunskap” ansvarar klaganden för att styrka sina påståenden med sakkunnigbevisning eller på annat sätt. Detta sista uttalande bör sannolikt förstås som en fingervisning om när det är särskilt viktigt för klaganden att förebringa bevisning.
Det är svårt att dra några tvärsäkra slutsatser av avgörandet, förutom att en klagande leverantör för att ”klart” styrka påståenden som kräver särskild sakkunskap för att bedöma tillförlitligheten i påståenden bör åberopa någon form av bevisning.
Det kan konstateras att kammarrätten hade kunnat vara tydligare. Domstolen uttalar att när det rör sig om ”påståenden som till sin natur är sådana att det inte går att bedöma tillförlitligheten i dem utan teknisk eller annan särskild sakkunskap” ansvarar klaganden för att styrka sina påståenden med sakkunnigbevisning eller på annat sätt. Uttalandet väcker frågan vad som gäller då det rör sig om påståenden som är sådana att även vi vanliga dödliga kan bedöma dess tillförlitlighet, och vilka påståenden som hör till denna kategori. Det framstår enligt vår uppfattning som svårt att förutse både när det är nödvändigt att åberopa exempelvis sakkunnigbevisning och vad som krävs för att styrka ett påstående. Det kan även ifrågasättas om ett påstående som det krävs särskild sakkunskap för att kunna avgöra tillförlitligheten av verkligen kräver någon annan form av bevisning än andra påståenden, eller om det snarare är kraven på argumentation, presentation och retorik som skiljer sig åt mellan olika påståenden.
En sista reflektion rör överprövningsprocessens karaktär av en hybrid mellan förvaltnings- och civilprocess. Processen är i de allra flesta fall skriftlig och muntliga förhandlingar förekommer mycket sällan. Ett ökat fokus på bevisbörda och beviskrav innebär enligt vår uppfattning att överprövningar berikas med ytterligare ett civilprocessuellt drag. En viktig skillnad mellan förvaltningsprocessen och civilprocessen är dock att möjligheterna till bevisföring är betydligt mer begränsade i den förstnämnda. En fråga man kan ställa sig är därför om det finns ett större behov av att hålla muntliga förhandlingar i överprövningsmål än vad som sker i dag, för att domstolen ska kunna höra sakkunniga och bedöma deras kompetens, trovärdighet etc.
Sammanfattning
- En klagande leverantör som anför påståenden som till sin natur inte går att bedöma tillförlitligheten i utan särskild teknisk eller annan sakkunskap bör genom sakkunnigbevisning eller på annat sätt styrka dessa påståenden.
- Den klagande leverantörens talan avslogs bland annat eftersom denne inte ansågs ha visat att en leverantörs anbud var behäftat med tekniska brister.
- Avgörandet klargör att en klagande leverantör måste visa att en annan leverantörs anbud brister i uppfyllelse av ställda tekniska krav.
Målnummer och domstol
Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6092-13.
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer