Men som alltid när flera ambitiösa mål ska uppnås parallellt uppstår målkonflikter. Hur vägar man dessa mål mot varandra, och vilka mål ska i så fall ges företräde om de står i konflikt? Det är en fråga som inte bara berör lagstiftaren utan också praktikerna – både på beställar- och leverantörssidan.
Min bestämda uppfattning är att offentlig upphandling i grunden är, och bör fortsätta vara, en förfarandelagstiftning. Det vill säga en reglering för hur ett offentligt kontrakt ska konkurrensutsättas, snarare än vad som ska upphandlas. Det betyder inte att viktiga samhällsmål ska lämnas därhän, men dessa krav bör ställas i den upphandling där beställaren har möjlighet att anpassa kraven till den aktuella marknaden, behoven och leverantörsstrukturen.
Att skriva in detaljerade materiella krav i direktiven riskerar att göra lagstiftningen stelbent och svåranvänd i en verklighet som snabbt förändras. Det går inte heller att i direktiv- eller lagtext förutse varje tänkbar situation eller teknikutveckling utan att reglerna blir överbelastade och svåra att tillämpa – något som dessutom står i direkt motsättning till ambitionen om regelförenkling.
Under arbetet i SEGPP som bistår EU-kommissionen i revideringen har diskussionerna på en aggregerad nivå hittills främst handlat om vilka utmaningar som finns och vilka regler som behöver ses över i direktiven. Det ska bli mycket intressant att se hur arbetet utvecklar sig när vi i senare skede förhoppningsvis får större inblick i kommissionens egna prioriteringar och inriktning.
Det står dock klart redan nu att målkonflikter är en oundviklig del av offentlig upphandling. Ambitionen bör vara att utforma väl avvägda åtgärder som balanserar olika intressen utan att ett mål konsekvent får står tillbaka för ett annat. Samtidigt behöver vi vara realistiska – i vissa fall kommer prioriteringar att krävas.
Det känns positivt att vi i SEGPP har en hyfsat gemensam insikt om behovet av en mer ändamålsenlig lagstiftning. Precis som alltid i offentlig upphandling krävs samspel – it takes two to tango.
Jag ser fortsatt en förfarandelagstiftning som vägen framåt. Det skapar flexibilitet och möjliggör att viktiga samhällsmål kan integreras utan lagstiftningen blir överbelastad. Visst kan en sådan utgångspunkt göra att utvecklingen inom vissa målområden går långsammare och visst finns det en risk för fragmentering – men alternativet att försöka reglera varje framtida situation är inte särskilt realistiskt.
Målkonflikter kommer vi alltid att ha, men utmaningen ligger i att hantera dessa klokt och skapa regler som fungerar i praktiken både för beställare och leverantörer!
TEXT: Magnus Johansson, konkurrens- och upphandlingsexpert, Företagarna
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer