“Svensk domstol måste följa unionsrätten”

Den privata expertgruppen Konkurrenskommissionen har i början av oktober lämnat in ett remissyttrande över förslaget till de nya lagar om upphandling som ska ersätta nuvarande LOU och LUF. Lagförslagen som bygger på EU-direktiv ska ha genomförts i svensk nationell rätt senast i april 2016.

Eftersom tillämplig svensk lagstiftning huvudsakligen bygger på EU-direktiv innebär detta att domstolarnas rättstillämpning också ska ske utifrån den unionsrättsliga praxis som kommer till uttryck genom bl.a. EU-domstolens domar. Detta gäller som en obligatorisk skyldighet i de fall där unionsrätten ger en enskild en rättighet som annars riskerar att beskäras vid den nationella rätts­tillämpningen (jfr. RÅ 1996 ref. 50 – Buss i Uppland).

Om i dessa fall svenska förvaltningsdomstolar inte följer den praxis som utarbetats av EU-domstolen har Sverige inte levt upp till sina åtaganden enligt EU-fördragen. Den så kallade lojalitetsprincipen om gott samarbete i art. 4.3 I EU-fördraget kräver nämligen att domstolarna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter.

Vidare ska enligt art. 47 i EU:s stadga var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts ha rätt till effektiva rättsmedel inför en domstol.

För närvarande utreder EU-kommissionen bristande svensk regelefterlevnad i fråga om rätten till effektiva rättsmedel i fråga om prövning av tjänstekoncessioner.

Inom ramarna för denna utredning har kommissionen hittills tillställt Sverige ett s.k. motiverat yttrande om att den svenska lagstiftningen inte lever upp till Sveriges unionsrättsliga förpliktelser. Bedömningen grundar sig bl.a. på att Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2012 ref. 29 valt att, utan att särskilt tillfråga EU-domstolen, vägra prövning av den unionsrättsliga förenligheten av ett koncessionstilldelningsförfarande.

Problemet med de svenska förvaltningsdomstolarnas avoghet att ta ledning av unionsrättslig praxis verkar dock inte ha påverkats av kommissionens kritik, utan återkommer hela tiden.

I en nyligen meddelad dom från Kammarrätten i Göteborg (i mål 3430-14) framgår exempelvis att domstolen överhuvudtaget inte velat ta någon hänsyn till den i målet åberopade fasta unionsrättsliga praxis enligt vilken klagandefristen för en begäran om ogiltighet av avtal ska börja räknas först från den tidpunkt när klaganden fått del av eller rimligen borde ha fått del av uppgift om att avtalet har slutits (se EU-domstolens dom i det s.k. Uniplex-målet, C-406/08 och C-161/13, Idrodinamica).

Det kan i detta sammanhang noteras att i ett annat avgörande där samma rättsfråga aktualiserats har allmän domstol inte på något motsvarande sätt funnit sig förhindrad att tillämpa EU-domstolens ovan nämnda praxis. Domstolen prövade därför en talan om skadeståndsskyldighet enligt LOU trots att stämningsansökan givits in mer än ett år från det att avtalet hade slutits, se Hovrätten för Västra Sveriges dom i mål T 1191-09.

Till undvikande av att Sverige återkommande ska behöva utredas för fördragsbrott bör även förvaltningsdomstolarna börja ta till sig en mer öppen attityd gentemot unionsrätten och se till att i tveksamma fall inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen istället för att, såsom många gånger visat sig vara fallet, hänfalla till en nationellt betingad egensinnighet.
 
Pär Cronhult                                                                  
Chefjurist vid tanke- och handlingssmedjan Den Nya Välfärden                            
 
Viktor Robertson
Jurist vid tanke- och handlingssmedjan Den Nya Välfärden