– Tyvärr har det fått fäste som någon form av etablerad sanning i många domar att det är tillåtet att gå med förlust som förklaring till låga anbud. Men det finns ingen sådan vägledning från högre rätt. Den dom som kom i juni ger stöd för upphandlande myndigheter att i en del fall kräva full kostnadstäckning, säger Lotta Ståhlberg, upphandlingsjurist vid Göteborgs stads inköps- och upphandlingsförvaltning.
Målet som avgjorts av Kammarrätten i Göteborg (målnummer 1840-25) behandlar Göteborgs stads ramavtalsupphandling för brandkonsulter.
Ett anbud – elva procent under näst lägsta – förkastades av Göteborgs stad efter att ha underkänt anbudsgivarens förklaring till ersättningsnivå (437 kronor per konsulttimme).
Företaget överklagade och fick rätt i första instans, Förvaltningsrätten i Göteborg, som bland annat hänvisade till praxis att ett bolag ”får pressa prisbilden för att vinna marknadsandelar, även om det riskerar att leda till förlust i bolaget”.
Men Kammarrätten upphävde domen och ger Göteborgs stad rätt. Domstolen fann att det inte räcker som förklaring till ett lågt anbud att det skulle vara affärsmässigt motiverat. Den oro som Göteborgs stad framförde om leveranssvårigheter gav fog för att förkasta anbudet.
– Ett ramavtal löper ändå över fyra år och det känns osäkert med ett företag som underprissätter för att ta marknadsandelar utan att kunna visa att man kompenserar med andra avtal. Omvänt: det är svårt att tillämpa bestämmelsen om onormalt låga anbud om såna förklaringar ska godtas. I princip alla företag kan hänvisa till affärsmässighet och att etablera sig på en ny marknad. Nu kan vi kräva att ett företag kan visa kostnadstäckning på ett annat sätt än tidigare, säger Lotta Ståhlberg.
I Göteborgs stads överklagande i målet ges en bakgrund där en rapport från Konkurrensverket pekas ut som grundorsak till problematiken.
”Det är tillåtet för anbudsgivare att pressa sina vinstmarginaler – eller till och med gå med förlust – som ett led i en medveten strategi för att vinna marknadsandelar. Detta utgör således inte grund att förkasta anbudet.”, skrev myndigheten redan 2013.
– I många förvaltningsrättsdomar har den här skrivningen lyfts fram och man hänvisar även till HFD och EU-domstolen. Det har blivit en vedertagen sanning. Men varken EU-domstolen eller HFD har sagt någonting om förlustanbud – däremot att det är tillåtet att pressa sina vinstmarginaler, men det är ju en annan sak, säger Lotta Ståhlberg.
Regelverket kring onormalt låga anbud upplevs av många upphandlande myndigheter som svårt att tillämpa. Konkurrensverket har regeringens uppdrag att presentera skärpt lagstiftning och ska lämna förslag senast 30 september.
Så länge kraven uppfylls så spelar det väl mindre roll om anbudsgivande företag tjänar pengar på avtalet eller inte. Lite intressant här är att 437 kronor täcker kostnaden för en brandingenjör utan problem. 437 kr; med 50% påslag ger 291 kr/h → 72 000 kr/månad. En brandingenjör har runt 40-45000 kr i lön (44000 enligt framtid.se)
Problemet är väl snarare att “upphandlare saknar kompetens att ställa relevanta kvalitetskrav”. Lite som då vårdföretag fick kritik för att de hade låg bemanning, då upphandlarna inte hade haft kompetens att kravställa bemanningsgrad.
Med andra ord; höj kompetensen hos upphandlarna och detta kommer vara en icke-fråga.
Nej, kalkylen går inte ihop sig när du räknar beläggning, sociala avgifter, semester och ledighet samt overhead. Alla vet att man lägger ett lågt pris och sen fuskar med faktureringen.
@Carl Hedberg:
Är det upphandlarens roll att ställa krav på upphandlingsobjektet?
Håller helt med Peter, som svar på Carl Hedbergs inlägg. Det är väl snarare verksamheten som ska nyttja avtalet som ska ställa de kraven. Upphandlaren ska inte behöva ha den kompetensen också, förutom att ha kompetens om alla upphandlingslagar.
Denna dom var mycket välkommen. När lagstiftningen ändå innehåller möjligheten att förkasta oseriösa anbud har tyvärr domstolarna ofta vattnat ur innehållet genom att tillåta förlustanbud.
Bland myndigheter som sedan ska tillämpa de upphandlade avtalen är det ett känt problem att leverantörerna inte vill leverera på förlustpriserna de lämnat och försöker kompensera detta på otaliga sätt. Oavsett om det skulle vara upphandlaren eller verksamheten som stod för sakkunskapen kvarstår därför problemet när förlustanbud godkänns. (Och jag instämmer i att offentliga upphandlare normalt inte är de som besitter sakkunskap utan det hör till kärnverksamhetens kompetenser.)
Man bör ha i åtanke att förlustprissättning inte bara stör driften av verksamhet för myndigheterna utan även förstör för seriösa leverantörer som försöker försörja sig genom att hålla en hållbar prisnivå. Ett krav på att en leverantör som lämnat förlustanbud behöver redovisa hur den kompenserar förlusten är lämpligt ur flera perspektiv. Driver man ett företag med förlust som affärsidé kommer företaget att gå i konkurs och myndigheten riskerar därför att stå utan leverantör under avtalstiden. Även ur perspektivet bekämpning av välfärdsbrott är det viktigt att förlustanbud ska kunna kompenseras (med deklarerade inkomster).