SKR protesterar mot att förslagen skulle inskränka det kommunala självstyret, Svenskt Näringsliv invänder mot att den tänkta ”ska-regeln” inte förändrar rättsläget.
Det framgår av organisationernas remissvar när yttranden nu börjar komma in till finansdepartementet med idag som slutdatum för remissvar.
Lagstiftningen presenterades av regeringen Löfven (S-MP) och där regeringen Andersson (enbart S) valt att gå vidare med sikte på införande från 1 juli.
Centralt i föreslagna förändringar av LOU och övrig upphandlingslagstiftning är skärpta krav på upphandlande myndigheter.
Istället för att samhällsintressen bör beaktas i offentlig upphandling vill regeringen att de ska beaktas. Förutom klimatet handlar det om djuromsorg, miljö, människors hälsa samt sociala och arbetsrättsliga aspekter.
SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) och Svenskt Näringsliv invänder mot både formalia och inriktning.
SKR:s huvudinvändning är att lagändringen skulle inskränka det kommunala självstyret på ett oproportionerligt sätt. Istället vill SKR att upphandlande myndigheter har kvar ett handlingsutrymme för prioriteringar och relevansbedömningar kring klimat och de övriga samhällsintressen som promemorian täcker.
–Vi ser att i den enskilda upphandlingen måste det alltid vara den upphandlande myndigheten som avgör vilka samhällsintressen som är relevanta att ta hänsyn till och hur de ska prioriteras sinsemellan. Detta sker ytterst genom politiska beslut i fullmäktige, och är en del av det kommunala självstyret, säger SKR-ordföranden Anders Knape.
SKR pekar på risker för målkonflikter och att klimatkraven till och med kan få motsatt effekt i mindre organisationer.
”Många mindre och medelstora kommuner har 1-2 upphandlare, vilket gör att de måste prioritera att lägga sina resurser på att analysera och ställa relevanta klimatkrav i de upphandlingar där det ger bäst effekt. Att det ska vara ett lagkrav att analysera och beakta klimatet i samtliga upphandlingar, kan leda till att de får mindre tid att formulera och följa upp sina klimatkrav i de upphandlingar där det skulle ge bäst effekt för klimatet.”, skriver SKR i sitt yttrande.
Svenskt Näringsliv anser att promemorian innehåller både felaktigheter och brister, bland annat regeringens beskrivning att upphandlingsdirektiven har som mål att stödja gemensamma samhälleliga mål.
”Målet med lagstiftningen, som är en förfarandelag, är att tillgodose myndigheternas behov i enlighet med de grundläggande principerna. I samband därmed kan vissa miljömässiga och sociala hänsyn beaktas.”, skriver organisationen i ett remissvar som undertecknats av avdelningschef Göran Grén och Ellen Hausel Heldahl, expert på offentlig upphandling.
Svenskt Näringsliv avstyrker förslagen om ändringar i LOU, LUF och LUK med motiveringen att de inte medför några reella ändringar av rådande rättsläge.
Arbetsgivarorganisationen riktar in sig på att det inte framgår av lagförslaget vad som händer om upphandlande myndigheter inte ställer krav enligt bestämmelserna.
”Istället anges i författningskommentaren att de upphandlande myndigheterna inte alltid måste prioritera de aktuella samhällsintressena framför exempelvis lågt pris eller funktionalitet. Detta medför att ett beslut att inte ställa krav i enlighet med Ds:en inte får några följder för de upphandlande myndigheterna och att de kan själva välja när de “ska” ställa kraven.
Detta kan inte tolkas på något annat än att bör-regeln de facto kvarstår och de föreslagna i ändringarna i praktiken är intet förpliktande.”, skriver Svenskt Näringsliv.
Både Svenskt Näringsliv och SKR stakar ut andra åtgärder än ska-regelverket för att värna klimaten.
Tillsammans – och med Upphandlingsmyndigheten som tredje part – är organisationerna på offensiven för kategoristyrning av offentliga sektorns inköp. Svenskt Näringsliv vill att regeringen tydliga styr statliga myndighet mot ökad inköpsmognad.
SKR lyfter bland annat fram regionernas samverkan genom ett särskilt kansli för hållbar upphandling.
Inkomna remissvar går att ta del av via regeringens webbplats.
(Texten är uppdaterad med kommentar av Anders Knape.)
Som förslaget är skrivet ” att beakta samhällsintressena .. där det är relevant”
utläser jag att UM ska ta ställning till krav, inte att det är tvingande att skriva. Det åligger UM själv att bedöma om det ska göras.
SKR’s invändning mot skyldigheten att små UM’s Upphandlare tvingas lägga tid på bedömning och utformning av krav känns lite vag.
Upphandlarens roll är inte att var den som formulerar alla krav. Vi upphandlare må vara flaskhalsen som säkerställer underlagens kvalitet innan publicering, men det är experten/beställaren/handläggaren/användarna som bör hantera kravställningar och formulera krav utifrån sina behov av det specifika objektet som upphandlas.
Ytlig symbolpolitik där politiken återigen visar sig sakna djugående kunskap om vad upphandlingslagstiftningen syftar till. Reglerna möjliggör kravställningar, som ibland ska följa en ändlig kravkatalog och som i övrigt ska vara proportionerliga. Att stapla “bara för att” krav är en olat som ofta kommer från politiskt håll, genom olika strateger med överengagemang inom sitt gebit.
Ett exempel är den maniska användningen av ILO:s kärnkonventioner, som utgör gällande rätt inom hela EU eftersom hela unionen ratificerat konventionerna. Kravställning för dessa konventioner får bara effekt om de träffar leverantörer eller underleverantörer från 3:e land, men saknar oftast en mekanism för uppföljning och sanktioner. Med andra ord blir det i slutänden bara “fina ord”.
Klimat- och miljökrav föregås redan idag av en behövlighetsprövning på de flesta myndigheter. Ofta genom samarbete mellan miljöfunktionen och upphandlingsfunktionen. Om man finner att det är motiverat, givet upphandlingens art och natur, att utreda miljöeffekter och ställa krav relaterat till dessa kommer så att ske. I lägen där miljöpåverkan är försumlig kommer krav inte att ställas, eftersom onödiga krav dels hämmar konkurrensen, dels höjer priser, dels kan befinnas strida mot proportionalitetsprincipen.
Lämna till andra delar av offentlig verksamhet att sätta upp miljöpolicy som relaterar till inköp. Bättre att LOU hålls ren från politiskt fingepekande. Den förser oss redan med verktygen att kravställa politisk vilja, men är ytterst avsedd för att vara ett verktyg som befrämjar frihandel och konkurrens.
Det är bra att regeringen utnyttjar sin ställning och sätter gränser. Lever man upp till villkoret innebär det ju ingen skillnad, gäller motsatt förhållande så behöver villkoren i upphandlingen skärpas så det inte är förhandlingsbart.
Det finns inga om och men avseende klimatet och protester om vem som ska få bestämma är inte viktigare än att rädda vårt klimat.