I rapporten har 40 000 européer i 27 länder har svarat på frågor om kurruption.
30 procent av de 900 svenska respondenterna tror att svenska företag ofta eller mycket ofta förlitar sig på mutor för att vinna offentliga upphandlingar.
Det är en låg siffra jämfört med många andra europeiska länder, men Transparency International Sverige anser att det ändå är alarmerande.
Även om mycket få svenskar har gett en muta uppger omkring 20 procent att de har utnyttjat personliga kontakter för att få tillgång eller förtur till olika tjänster. Genomsnittet i EU är drygt 30 procent.
Ett område som pekas ut är hälsovården, där det till exempel kan ha handlat om närstående till vårdpersonal som fått förtur till vaccination i strid med riktlinjerna. Skolväsendet är ett annat område där vänskapskorruptionen anses ha ökat, enligt rapporten.
Sverige rankas som ett av världens minst korrupta länder. Endast 1 procent av Sveriges befolkning uppger att de erbjudit en muta för att få tillgång till offentliga tjänster.
Genomsnittet i EU är 7 procent – och i Ungern, Bulgarien och Rumänien är motsvarande siffra 17–20 procent.
Den verkliga siffran är högre. De som tar mutor och ger mutor, brukar inte vilja skylta med det. Alla i branschen vet att det förekommer mutor och oegentligheter av alla de slag i samband med offentliga upphandlingar för att en “utvald” leverantör ska vinna.
Ibland får den “utvalda” information från upphandlaren om de andra anbudsgivarnas anbudspris, så att han kan lägga sig lägre. Mer vanligt, och för att slippa problem med överklagningar, brukar upphandlingarna i dessa fall oftast riggas för den “utvalda” anbudsgivaren. Detta iscensätts genom att göra upphandlingen så oattraktiv som möjligt, genom att ställa skall-krav som bara den “utvalda” kan leverera, extra kort anbudstid, som inte är tillräcklig för att kunna lämna anbud, förutom den “utvalda”, som fått all information långt i förväg och ofta också utformat upphandlingen tillsammans med den korrupta myndigheten.
Ännu vanligare, eftersom LOU ser ut som den gör när det gäller preskription, är mutor vid otillåtna direktupphandlingar. Dessa utgör ett i det närmaste riskfritt område. De som ger och tar mutor i samband med dessa, klarar sig i regel alltid. Myndigheten i sig riskerar i värsta fall en liten bot från konkurrensverket.
Jag har under mina 23 år som offentlig upphandlare i stat, kommun och landsting bara blivit erbjuden en muta en gång(och då i form av en elektronikpryl för ca 10 000 kr), aldrig begärt något eller tagit emot något över en chokladkartong. Jag har varit ansvarig för upphandlingar i alla branscher förutom bygg och med upphandlingar upp till över 100 miljoner.
Jag håller verkligen inte med om bilden som målas ut och blir beklämd över att det är så många som tror att det är så utbrett. Och är det så utbrett så måste det göras något omedelbart!
Efter lååång erfarenhet inom detta område (ett antal associerade tjänster och roller), under flertalet myndigheter, har jag aldrig blivit erbjuden en muta. Ej heller hört talas om en kollega som blivit det. Det närmaste jag kommit var en oskyldig “jag bjuder på en 85kr lunch” när jag skulle förhandla med en leverantör, vilket jag tackade nej till.
Sverige har förvisso rejält med korruption i form av vänskapskorruption i såväl politiska som tjänstmannaled (Transparency International är antingen dåligt upplysta eller så är omvärlden ännu värre), men när det kommer till pengar, resor eller prylar kan vi nog utgå ifrån att de allra flesta upphandlare tvärtom är särskilt principfasta och moraliska. Det är nämligen den personlighetstypen som brukar tycka om upphandlarrollen och ansvaret.
Där det finns utrymme för någon form av “korruption” handlar snarare om starka beställare eller tekniska upphandlingsområden där beställare antingen medvetet eller omedvetet, genom en allt för specifik eller oproportionerlig kravställning, skapar fördel för en viss eller vissa leverantörer. Där är förstås gränsdragningen sådan att det i första hand är särskilt gynnande av EN leverantör som innebär korruptionsöverträdelse. Det blir inte lika tydligt om två leverantörer får fördel då det efter den första snabbt blir svårt att avgöra om kraven verkligen är snedvridande.
Den typen av överträdelser handlar dock sällan om rena förmåner utan snarare om oroliga beställare och känsliga verksamheter som hellre får in en leverantör de känner till och vet klarar jobbet, än en “grisen i säcken” leverantör. Det hänger också ihop med en av de största svagheterna med upphandlingslagstiftningen; nämligen att lagen ger utrymme att utesluta eller diskvalificera dåliga/oseriösa leverantörer, inte inte att ge fördel till en leverantör som redan skött sig väldigt bra i tidigare uppdrag hos myndigheten. Det skulle naturligtvis inte gå att uppräthålla likabehandling om det utrymmet fanns, men samtidigt betyder det att den offentliga sektorn går miste om detta verktyg, som den privata sektorn har och som inte sällan på sikt kan leda till partnerskap eller fusion.
Till “T”: exakt så skulle jag själv sammanfatta läget.
Både vad gäller att jag tror mutor till upphandlare är extremt sällsynt, men också din synpunkt på att gynna vissa leverantörer.
Själva idén med att uppnå “objektivitet” i valet av leverantör gör ju att en av de viktigaste aspekterna i affärer går förlorad: förtroendet. Detta är ju särskilt tydligt när man upphandlar intellektuella tjänster, men även en mängd andra tjänster.
Jag ser tyvärr med mörker på just detta. I takt med att objektiviteten i valet av leverantör ökar får vi allt mer noll-pris och andra avarter.
Börjar tycka att det är tröttsamt med denna diskussion. Alla vet att det enbart är dåliga förlorare som går ut och kastar skit eftersom de inte kan acceptera att de hade det sämre anbudet. Jag har aldrig blivit erbjuden en muta och känner heller ingen annan upphandlare som blivit det, skulle vi blivit det så skulle vi verkligen inte nappa på det. Snarare är vi generellt så moraliska att vi oftast inte ens låter oss bjudas på lunch, vilket man inte skulle tveka för i det privata. Det är ett fåtal händelser som blåsts upp som lett till denna misstro, i de fallen har det sällan heller varit upphandlaren som varit problemet
Visst är det som #1 skrivit. De som accepterat mutor, lär knappast skryta om det i kommentarsfältet. Jag har arbetat för alla storlekar av byggföretag under 35 år. Den som inte smörjer lokala tjänstemän och lokalpolitiker finns inte. Att det lönar sig syns på alla de otillåtna direktupphandlingar som uppdagas och det skrivs om här, Inköpsrådet och på Dagens Samhälle. Det är också allmänt känt att konkurrensverket får så många anmälningar att de endast har resurser att utreda en bråkdel. Så javisst, fortsätt att låtsas som att mutor är ovanligt i Sverige och att det bara finns vänskapskorruption, som för övrigt ändå är exakt samma sak och lika samhällsskadligt, eller ännu värre, eftersom vänskapskorruption låter mera acceptabelt. Vårdslöshet och slöseri med skattepengar borde motarbetas mycket hårdare så att alla får mer kvar i lönekuvertet.
Konstigt att inga upphandlare verkar våga skriva ut sina riktiga eller fullständiga namn i den här tråden. Om man nu inte tagit mutor, borde det väl inte vara något att skämmas för? Eller är de oroliga för att någon ska råka nämna någon liten present som de mottagit?
Jag fick lära mig tidigt att ett stort nätverk är A och O för affärer och att inga är lika glada som offentliganställda på att ta emot julgåvor, middagar, spela golf, kompispriser på entreprenadtjänster, låna dyra maskiner gratis, åka och fiska, flytthjälp, biljetter på VIP-läktare vid idrottsevent, låna semesterbostäder osv osv.
Min familj köpte också en stuga av en lokal centerpartist som hade fingrarna i alla syltburkar. Han åt alltid väldigt gott när han var ute på middagar med lokala byggbolag. Han ville ha en del av betalningen för stugan under bordet, för att minska sin skatt, vilket han också fick. Han var en mycket värdefull kontakt.
Jag har även kollegor som vet exakt vad det kostar att få vissa återkommande kontrakt, eftersom den ansvarige kräver samma sak varje år, så visst förekommer mutor i allra högsta grad.
Ifall det inte framgår, så är jag inte en missnöjd anbudsgivare, utan realist.
Som lite kuriosa, kan jag berätta att en vän för länge sedan blev ombedd att betala pengar i fickan på en tjänsteman för att få sitt bygglov beviljat i Haninge. Han blev däremot skogstokig och fick sedan sitt bygglov utan denna extra avgift. För tydlighets skull, finns inte den handläggaren längre kvar på kommunen. Men man kan inte låta bli att undra över vilken organisationskultur som då rådde, som gjorde att han vågade ta sig den friheten, liksom om det fortfarande är så på vissa kommuner.
Anmäl varje sådan händelse, annars bli vi inte av med dem!
Realiteten är att upphandlaryrket i sig, i de fall det rör sig om faktiska kvalificerade upphandlare och inte “närmsta bästa” (som kan finns i små kommuner där det är svårt att få in kompetensen) nästan uteslutande befolkas av tjänstemän med mycket hög integritet och moraliskt ansvarstagande. Hela upphandlingslagstiftningen är ju en form av skyddslagstiftning för företagare och vilar på grund av anti-korruption. Du kommer inte att hitta starkare förespråkare av att öka resursanslagen för uppföljningsarbete än på en upphandlingsfunktion.
Därmed sagt finns det, som jag tidigare redan nämnt, förstås korruption inom offentlig verksamhet. Dock ska man vara noggrann med att särskilja vilka som är mottagliga för korruption. Upphandlare och jurister är av samma släkte och i det närmaste ointagliga, väl nog, men i anslutning till deras kontrollansvar existerar bl.a. följande utrymmen för att ändå snedvrida och vinkla upphandlingar:
1) När det rör sig om strategiska leverantörer där det råder låg utbytbarhet utan risk att snabbt tappa kvalitet. I dessa fall är verksamheter normalt väldigt oroliga att, som jag nämnde, “köpa grisen i säcken”. Informationen i dessa beställande verksamheter är god, inte minst genom olika nätverk inom offentlig sektor. Man känner i regel till vilka företag som inte når upp till rätt kvalitet och vilka som fuskar vid leveranser. Det är dock en farlig balansgång att försöka hitta den exakta kvalitetsribban där man kan freda sig från leverantörer som inte klarar av den nivå som verksamheten behöver och att snittsla banan för snävt. Att förlita sig på uteslutningsgrunder och kvalificeringskrav rakt av blir ofta alldeles för trubbiga verktyg, som kan leda till långa överprövningsprocesser.
Här befinner sig upphandlaren ofta i ett underläge av det enkla skälet att beställarna har hög sakkunskap och behoven är väldigt tekniska / svårförståeliga för någon oinsatt. Det blir därför svårt att argumentera mot att vissa krav skulle vara oproportionerliga eller särskilt konkurrensbegränsande. Visst kan man få in sådan kommentarer under annonstiden, men det är svårt att väga leverantörers ord tyngre än beställande verksamhet, om denna inte ger med sig i frågan.
Det är sannolikt vanligare att beställande verksamhet genererar alldeles för smala kravställningar för att de a) är oroade att få in fel kvalitet, 2) har vant sig vid att en befintlig utförare håller så god kvalitet att de vill behålla den, eller 3) har kommit leverantören för nära och avsiktligen eller oavsiktligen lyssnar på den och låter den influera kravställningen på ett konkurrensskadligt sätt.
2) Verksamhetschefer. Här är risken möjligen en smula större för korruptionspåverkan. Dels för att en chef är en tacksam måltavla för ett företag som önskar påverka. Dels för att en chef har stor beslutandemakt, men inte nödvändigtvis sakkunskap inom det specifika området, vilket öppnar upp för att lyssna på och ta åt sig för mycket från företagen. Dels i de fall det är svårare att följa upp en chefs beslut än för sagda chef att följa upp sina medarbetares beslut.
3) Politiker. Här är risken för korruption sannolikt högst. En politiker kan komma från vilken del av samhället som helst och behöver inte besitta kunskap om kommunallag, förvaltningslag, eller korruptionslagstiftning överlag. En politiker kan också ha en självuppfattning som inte står i paritet med verkligheten, vilket får den att tro att det är ok att bli behandlad på ett onormalt fördelaktigt sätt (bli bjuden t.ex.).
Politikers inflytande över upphandlingsprocessen är normalt nominell som bäst, men pekar en politiker med hela handen och kräver en vinkling i en riktning handlar det om inköpschefen eller den ansvarige upphandlaren orkar stå emot en sådan order och argumentera för lagstiftningen. Upphandling landar inte alltid i 100% svartvita situationer där det är lätt att avgöra vad som är rätt eller fel utan blir ofta en fråga om proportionaliet och skälighet. Därför kan en stark vilja från politiken tvinga ut kravställningar i tassemarkerna. Att stå emot kan också upplevas riskfyllt för den egna fortlevnaden inom myndigheten.
Mucket bra artikel där mycket känns igen i upphandlingar.
Vänskapskorruption, riktad
upphandling samt samt enfaldiga upphandlare som bara kan läsa siffrorna på sista raden är några vanliga företeelser
Tack för bra artikel.